I can't tolerate your sadness,
'cause it's me you're drowning.
I won't allow any happiness,
'cause everytime that you laugh, I feel so guilty
Det sjuka är att ingen bryr sig. Man vänder in och ut på sigsjälv och samlar på sig problem tills man är nertrampad under marknivå. Men problemen är till en början någon annans. Sen innan man vet orden av de så har man samlat på sig så mycket att man exploderar. Mest för att man är så förbannat snäll och oegoistisk. Man glömmer hur man själv mår för det är ändå ingen som frågar. Vem hade lyssnat?
Ilskan växer inifrån och det är först när den når ytan man inser hur mycke skit man får ta. Men man känner ändå just då att man gjort något bra för nån annan. Man får ändå någon som är lite svagare att må bra, om så för stunden så är det ändå värt varenda sekund.
Det är först när man märker att man inte får samma ansträngning tillbaka som man inser hur förbannat dåligt man mår själv. Det är just då man undrar om detta livet verkligen är de jag vill leva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar