Hon sätter sig ner. Smått anfådd av smärtan från armen. Blodet letar sig ut från den smala springan som bladet avgett och faller sedan tungt till marken. Känslan är obeskrivlig. Hon känner sig hemma för första gången på år. Men det är ändå något som tynger ner henne. En känsla av tomhet och avsmak som hackar sönder henne inifrån.
Måste lätta lite på hjärtat också.. Är duktigt trött på folk och deras förbannade humörs omvändningar, jag blir bokstavligt talat sjuk i huet! Plockar saker från luften sen 10min senare har det aldrig hänt. MEN DE SKET MAN VÄL I!?
Är du snäll och tar bort den här bilden?
SvaraRaderaTack.
-Chrille